MINES
De grävde ner minor. 30 år senare är de minröjare.
I skogarna i Majevica ligger minorna utspridda. Under torra fjolårslöv och i branta backar. Det är lätt att halka. Tre decennier efter kriget är Bosnien Herzegovina fortfarande ett av världens mintätaste länder. “ Det var inte värt det” säger Mujo Jakubović som leder teamet i det skarpa minfältet.
Vi får lämna vår blodgrupp, klä oss i kevlar och se hur de med små steg, några centimeter framåt i taget, söker igenom marken. Först med hundar och metalldetektorer, sedan för hand med känsliga händer. En hoppmina, som exploderar i två steg och sprängs i midjehöjd, hittades tidigare på morgonen och gömmer sig bland löven. Den dödar alla inom en 25 meters radie. Snubbeltråden försvinner vidare in bland snåren. Trampminorna grävs fram med en liten trädgårdsspade.
“Jag är rädd alla dagar men det är rädslan som gör att jag överlever” säger Jusuf som arbetar som hundförare. Tilliten mellan honom och hunden Demara är fullständig och känslan går nästan att ta på. Tillsammans med de andra i teamet, som stred på olika sidor under kriget, röjer de nu centimeter för centimeter av sitt land.
Bosnien och Hercegovina är fortfarande, efter att drygt 75 000 personminor har röjts och förstörts, ett av världens sju mest minkontaminerade länder. På kartor över minornas utspridning löper mineringen som röda trådar över landet – i skogar, i bergstrakter och nära bebyggelse. Flera internationella organisationer, liksom militären och kommersiella aktörer har röjt minor här i trettio år.
– När jag först kom till Sarajevo första gången 1996, vågade vi knappt sätta ner fötterna, det var minor överallt, säger Valerie Warmington, landchef för organisationen Norsk Folkehjelp, NPA.
Minor kan vara svåra att ha koll på efter ett krig. Markerade minfält kan försvinna ur datan eller aldrig ha markerats mitt under brinnande krig. Bara hälften av landets minfält finns med i den statliga databasens kartor. Översvämningar och jordskred gör att de flyttas, minnet sviker och ofta är det de överlevande soldaterna som vet var de placerats. En yngre befolkning som vill gå vidare med livet har fokus på annat håll. Flyttar ut ur det land som ligger kvar med röda markeringar över stora områden. Nya krig i världen flyttar också fokus, och pengarna läggs på nya oroshärdar. Det kan ta flera decennier att rensa ett land.
Flera länder lämnar samtidigt Ottawaavtalet som förbjuder produktion, placering och lagring av personminor. Finland, Polen, Baltikum och Ukraina drar sig nu ur.
Duško förlorade sin högerhand som tioåring när han hittade och lekte med en mina. “ Vi bodde nära slagfältet och jag hittade minan utanför vårt hus. “ Han tog in den. “När den plötsligt började låta fick en instinkt mig att fösa undan min kusin” säger han och skakar på huvudet vid tanken på vad som annars skulle ha hänt henne. Minan exploderade i hans högerhand. Ambulanspersonalen som kom en timme senare konstaterade att handen måste amputeras. “Min första fråga var: när växer den ut igen?” Nu arbetar han för organisationen UDAS som ger stöd åt landmineoffer i landet. “ Man få aldrig ljuga och säga att allt kommer bli bra” .
I över tre decennier har Roza levt med livsfaran precis bakom husknuten. Nu, vid 95 års ålder, väntar hon bara på slutbeskedet: att hennes mark i nordöstra Bosnien äntligen är fri från minor. Bakom huset ligger hennes skog och hagar. Här, alldeles bakom knuten, gick en fiendelinje under kriget och när det var slut lämnades minorna kvar. Innan huset reparerades var fasaden pepprad med kulhål. Hon har förlorat flera får till landminor så hon vet hur det låter när minorna gör sitt jobb och exploderar. Sönerna har för länge sedan flyttat hemifrån och utomlands men har ofta kommit på besök med barnbarnen. I alla år har hon varit rädd för att de små ska springa ut bland minorna.
“ Hur förklarar man för ett barn att en sån liten sak kan vara farlig, livsfarlig till och med? Hur förklarar man att något är absolut förbjudet?
Reportaget om landminor i Bosnien Herzegovina av mig och Anna Westphalen finns att läsa i Göteborgs Posten 28/6 2025