MINES

De grävde ner minor. 30 år senare är de minröjare.

I skogarna i Majevica ligger minorna utspridda. Under torra fjolårslöv och i branta backar. Det är lätt att halka. Tre decennier efter kriget är Bosnien Herzegovina fortfarande ett av världens mintätaste länder. “ Det var inte värt det” säger Mujo Jakubović som leder teamet i det skarpa minfältet.

Vi får lämna vår blodgrupp, klä oss i kevlar och se hur de med små steg, några centimeter framåt i taget, söker igenom marken. Först med hundar och metalldetektorer, sedan för hand med känsliga händer. En hoppmina, som exploderar i två steg och sprängs i midjehöjd, hittades tidigare på morgonen och gömmer sig bland löven. Den dödar alla inom en 25 meters radie. Snubbeltråden försvinner vidare in bland snåren. Trampminorna grävs fram med en liten trädgårdsspade.

“Jag är rädd alla dagar men det är rädslan som gör att jag överlever” säger Jusuf som arbetar som hundförare. Tilliten mellan honom och hunden Demara är fullständig och känslan går nästan att ta på. Tillsammans med de andra i teamet, som stred på olika sidor under kriget, röjer de nu centimeter för centimeter av sitt land.

They buried the mines. Thirty years later, they are deminers.

In the forests of Majevica, the mines lie scattered. Beneath dry leaves from last year and on steep slopes. It is easy to slip. Three decades after the war, Bosnia and Herzegovina remains one of the most heavily mine-contaminated countries in the world. “It wasn’t worth it,” says Mujo Jakubović, who leads the team in the active minefield.

We have to state our blood type, put on Kevlar gear, and watch as they search the ground in small steps, just a few centimeters at a time. First with dogs and metal detectors, then by hand, using sensitive fingers. A bounding mine, which explodes in two stages and detonates at waist height, was found earlier in the morning and is hidden among the leaves. It kills everyone within a 25-meter radius. The tripwire disappears further into the undergrowth. The pressure mines are unearthed with a small garden trowel.

“I am afraid every day, but it is fear that keeps me alive,” says Jusuf, who works as a dog handler. The trust between him and the dog, Demara, is absolute, and the intensity of it is almost tangible. Together with the others on the team—who fought on different sides during the war—they are now clearing their land centimeter by centimeter.

Bosnien och Hercegovina är fortfarande, efter att drygt 75 000 personminor har röjts och förstörts, ett av världens sju mest minkontaminerade länder. På kartor över minornas utspridning löper mineringen som röda trådar över landet – i skogar, i bergstrakter och nära bebyggelse. Flera internationella organisationer, liksom militären och kommersiella aktörer har röjt minor här i trettio år.

– När jag först kom till Sarajevo första gången 1996, vågade vi knappt sätta ner fötterna, det var minor överallt, säger Valerie Warmington, landchef för organisationen Norsk Folkehjelp, NPA.

Bosnia and Herzegovina remains, even after more than 75,000 anti-personnel mines have been cleared and destroyed, one of the world’s seven most mine-contaminated countries. On maps showing the distribution of mines, the minefields run like red threads across the country—through forests, mountainous regions, and close to residential areas. Several international organizations, as well as the military and commercial operators, have been clearing mines here for thirty years.

“When I first came to Sarajevo in 1996, we hardly dared to put our feet down; there were mines everywhere,” says Valerie Warmington, country director for the organization Norwegian People’s Aid (NPA).

Minor kan vara svåra att ha koll på efter ett krig. Markerade minfält kan försvinna ur datan eller aldrig ha markerats mitt under brinnande krig. Bara hälften av landets minfält finns med i den statliga databasens kartor. Översvämningar och jordskred gör att de flyttas, minnet sviker och ofta är det de överlevande soldaterna som vet var de placerats. En yngre befolkning som vill gå vidare med livet har fokus på annat håll flyttar ut ur det land som ligger kvar med röda markeringar över stora områden. Nya krig i världen flyttar också fokus, och pengarna läggs på nya oroshärdar. Det kan ta flera decennier att rensa ett land.

Flera länder lämnar samtidigt Ottawaavtalet som förbjuder produktion, placering och lagring av personminor. Finland, Polen, Baltikum och Ukraina drar sig nu ur.

Mines can be difficult to keep track of after a war. Marked minefields may disappear from records or may never have been marked at all amid the intensity of fighting. Only half of the country’s minefields appear on the maps in the state database. Flooding and landslides cause mines to shift, memories fade, and often it is the surviving soldiers who know where they were placed. A younger population that wants to move on with life focuses elsewhere—moving away from a country that remains covered in red markings across vast areas. New wars around the world also shift attention, and funding is redirected to new conflict zones. Clearing a country can take several decades.

At the same time, several countries are withdrawing from the Ottawa Treaty, which prohibits the production, deployment, and stockpiling of anti-personnel mines. Finland, Poland, the Baltic states, and Ukraine are now pulling out.

Duško förlorade sin högerhand som tioåring när han hittade och lekte med en mina. “ Vi bodde nära slagfältet och jag hittade minan utanför vårt hus. “ Han tog in den. “När den plötsligt började låta fick en instinkt mig att fösa undan min kusin” säger han och skakar på huvudet vid tanken på vad som annars skulle ha hänt henne. Minan exploderade i hans högerhand. Ambulanspersonalen som kom en timme senare konstaterade att handen måste amputeras. “Min första fråga var: när växer den ut igen?” Nu arbetar han för organisationen UDAS som ger stöd åt landmineoffer i landet. “ Man få aldrig ljuga och säga att allt kommer bli bra” .

I över tre decennier har Roza levt med livsfaran precis bakom husknuten. Nu, vid 95 års ålder, väntar hon bara på slutbeskedet: att hennes mark i nordöstra Bosnien äntligen är fri från minor. Bakom huset ligger hennes skog och hagar. Här, alldeles bakom knuten, gick en fiendelinje under kriget och när det var slut lämnades minorna kvar. Innan huset reparerades var fasaden pepprad med kulhål. Hon har förlorat flera får till landminor så hon vet hur det låter när minorna gör sitt jobb och exploderar. Sönerna har för länge sedan flyttat hemifrån och utomlands men har ofta kommit på besök med barnbarnen. I alla år har hon varit rädd för att de små ska springa ut bland minorna.

“ Hur förklarar man för ett barn att en sån liten sak kan vara farlig, livsfarlig till och med? Hur förklarar man att något är absolut förbjudet?

Duško lost his right hand at the age of ten when he found and played with a mine. “We lived near the battlefield, and I found the mine outside our house.” He brought it inside. “When it suddenly started making a sound, an instinct made me push my cousin away,” he says, shaking his head at the thought of what might otherwise have happened to her. The mine exploded in his right hand. The ambulance crew that arrived an hour later determined that the hand had to be amputated. “My first question was: when will it grow back?”

Today, he works for the organization UDAS, which provides support to landmine survivors in the country. “You must never lie and say that everything will be fine.”

For more than three decades, Roza has lived with mortal danger just beyond her doorstep. Now, at 95 years of age, she is simply waiting for the final verdict: that her land in northeastern Bosnia is finally free of mines. Behind the house lie her forest and pastures. Here, right outside her home, an enemy line ran during the war, and when it ended, the mines were left behind. Before the house was repaired, the façade was riddled with bullet holes. She has lost several sheep to landmines, so she knows the sound mines make when they do their work and explode. Her sons moved away long ago, abroad, but have often returned to visit with their children. All these years, she has been afraid that the little ones would run out among the mines.

“How do you explain to a child that something so small can be dangerous—deadly, even? How do you explain that something is absolutely forbidden?”

Reportaget om personminor i Bosnien Herzegovina av mig och Anna Westphalen finns att läsa i Göteborgs Posten 28/6 2025

The report on anti-personnel mines in Bosnia and Herzegovina by Anna Westphalen and me was published in Göteborgs-Posten on June 28, 2025.